Disputerade poliser i Sverige

En lista.

För några år sedan gjorde jag en liten sammanställning över alla avhandlingar som publicerats i Nordiska polisforskningsnätverkets nyhetsbrev, som jag då var chefredaktör för. Jag påbörjade också en lista över vilka poliser som disputerat i Sverige, mest “för kul”, men också som underlag för några presentationer jag gjort om polisforskning och vikten av att få fler poliser att börja forska.

Jag har nu uppdaterat listan och passade på att ställa frågan på Twitter om det fann några namn som jag hade missat. Det hade jag! Dels tipsade Ola Kronkvist om en lista som Cecilia Jonsson gjort (mer om den strax) och så tipsade Klas Sundberg om Frida Skarin, som nu forskar på Försvarshögskolan och som tidigare arbetat som polis.

Som sagt, den här listan är mer av någon slags “kul-grej” karaktär. Cecilia Jonssons projekt är betydligt mer ambitiöst och omfattande, även om jag ännu inte sett slutresultatet så förstår jag det som att hon genomfört intervjuer med ett flertal av de poliser som disputerat. Helt klart värt att hålla utkik efter!

Listan över disputerade poliser i Sverige

• Gösta Westerlund (1990). Försten ut! Har skrivit ett flertal böcker om polisarbete och juridik.
• Gunnar Ekman (1999). Avhandlingen har blivit en klassisk text inom svensk polisforskning: “Från text till batong”.
• Ulf Holmberg (2004). Förste polis att disputera inom pykologi.
• Magnus Lindgren (2005)
• Mikael Oskarsson (2005)
• Erik Borglund (2006)
• Stefan Holgersson (2007).
• Lars-Erik Lauritz (2009). Blev senare föreståndare för polisutbildningen i Umeå.
• Ola Kronkvist (2013). Prefekt för Institutionen för krimonologi och polisiärt arbete LNU.
• Amir Rostami (2016).
• Örjan Falk (2016). Bakgrund som både läkare och polis.
• Jonas Hansson (2017).
• Kent Madsen (2017).
• Johan Bertilsson (2019).
• Mia-Maria Magnusson (2022). Första kvinna på listan, även första att disputera som “polisdoktorand”.
• Mikael Emsing (2022). Första disputerade polis med högskolepoäng i congas.
• Frida Skarin (2023).
• Peter Tedeholm (2023).
• Kirsi Kohlström (2023). 1 september var nog en historisk dag för polisforskningen i Sverige. Då disputerade nämligen två personer (Peter och Kirsi) med polisbakgrund samma dag.

Några reflektioner

Till att börja med kan man väl konstatera att listan är ganska kort, men att tillväxten på senare år har tilltagit. Med lite vilja kanske man också kan se i vart fall spår av behovet av förebilder. Det har liksom gått lite i “skov” med tillväxten. För egen del kan jag konstatera att till exempel att Jonas Hansson, som ju var och är aktiv på Umeå universitet och dessutom undervisat i samma ämnen som jag, disputerade var en viktig inspiration för mig själv att börja forska. Även Holgersson, som jag visserligen inte haft så mycket direkt kontakt med har varit viktig i att inspirera till forskning, inte minst då han varit väldigt synlig i mdeia osv.

Sen kan man ju också konstatera att merparten såhär långt är män, men precis som tillväxten i övrigt så har det hänt saker på senare år. Fem disputerade poliser/ex-poliser under 2020-talet motsvarar ju antalet som disputerade mellan 1990 och 2005. Utan att lista alla ämnen, så kan man konstatera att det är en ganska stor spridning på ämnen, från juridik till pedagogik, psykologi och folkhälsa. Slutligen är det, vad jag kunnat utläsa, en försvinnande liten del av dessa som stannat kvar inom polisen.

Så, varför är det viktigt med disputerade poliser? Självklart är det inte så att man måste vara polis för att kunna forska om polisen, men jag tror att det finns vinster med att vi i vart fall blir fler. Dels kan bakgrunden faktiskt rent krasst ge en annan insyn och tillgång i en egentligen ganska sluten myndighet. Dels kan efrarenheter från att ha arbetat som polis ge värdefull kunskap och förståelse som är svår att ta till sig på annat sätt. Men, som sagt det är minst lika viktigt att få in andra perspektiv en de som kommer från poliser. Som läget ser ut just nu, ser jag dock väldigt liten risk att det blir så många poliser som forskar att det blir ett problem.

En annan sak som är lite intressant är att vad jag kunnat läsa mig till är det bara en väldigt liten del av de som disputerat som fortsatt inom polisen och behållit eller fortsatt sin anställning som polisman. Stefan Holgersson har varit det, slutat och sökt tjänster men nekats. Vad jag förstår så har han nu gått tillbaka till polisen igen, nu som samordnare för det brottsförebyggande arbetet, den resan verkar inte varit spikrak och den kan man läsa om här. I övrigt så tror jag att Amir Rostami länge var polis, men nu är forskare på heltid. Så kvar är Peter Tedeholm och Mia-Maria Magnusson som båda har kvar anställningar inom polisen. Man kan ju fråga sig om det är att alla andra valt att lämna polisen eller om det är på grund av bristande intresse från polisen. För egen del kan jag tänka att det är en kombination av de två. Jag har själv känt att jag, när jag nu lagt tid på att disputera vill fortsätta det spåret, och då inom akademin, men det var heller inte så att jag överöstes med erbjudanden om att stanna kvar heller.

Avslutning

Som sagt, en ganska informell lista över disputerade poliser. Cecilia Jonsson på Lnu har nog något betydligt mer djuplodande på gång, som jag hoppas att vi får ta del av inom kort. Jag vet också att det finns åtminstone två namn till som är på väg in på listan inom en inte alltför avlägsen tid. Så det tar sig!

PS. Kriterierna för denna lista fick bli: polisutbildad (alltså inte polischef som gått juristspåret) i Sverige. Viss anknytning skall finnas till det polisiära i forskningen. Utan att ha läst hela avhandlingen är kanske Frida Skarins avhandling inte så tydligt kopplad till polisen specifikt, men väl ett ämne av intresse för polisen och poliser. Så poliser som helt bytt bana och forskat om 1600-tals poesi i Frankrike eller botanik fick inte vara med på listan, den här gången.